Colorado

Med det rullande hem som vi har valt som bostad denna vinter stöter vi nästan dagligen på motgångar. Saker som brist på rinnande vatten, avlopp och värme gör sig ständigt påminda. Februari har stundtals bjudit på riktig jävla kyla och vissa nätter har nästan känts som den sista i livet trots underställ, ullsockar, tjocktröjor, dunjackor, mössor, dubbla täcken och filtar. Den extrema kylan fick även våra fulla avloppstankar att frysa vid flera tillfällen och vi har fått turas om med att ligga under bilen med värmepistol för att succesivt tina upp vårt bajs. Vi har fått soppatorsk, slut på dricksvatten, rinnande näsor, frysta rör och generatorhaveri. Men det här är bara the down side. Till allt det här hör också det goda; dagar av sol, skidåkning, snöfall, konserter, whisky och friheten i att kunna ställa hemmet vart man vill. Vi har det jävligt bra.

För en vecka sedan lämnade vi Vail, Breckenridge, Keystone och A-Basin som varit våra berg de senaste veckorna och körde ner till södra Colorado till den lilla byn Ouray och kringliggande turområden. Planen var att spendera några dagar där men på grund av väldigt hög lavinaktivitet beslutade vi att det var dags att åka vidare och lämna Colorado. Så vi sa farväl till kylan och började styra huset mot plusgrader och slaskåkning i Utah. 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Den där himla dagen

Den där dagen som man vet kan komma men ändå inte riktigt tror ska komma ni vet. Inte nu i alla fall. En dag som man absolut inte längtar efter men som man är medveten om att den förmodligen (förhoppningsvis inte) kommer komma någon gång. En dag som man ständigt försöker skjuta upp genom att spendera otaliga timmar med försäsongsträning, stretching, yoga, beräkna risker och sin egen förmåga. Hur mycket man än försöker så går det tyvärr inte att bestämma över den här dagen, för den kan komma när som - och den 8:e mars kom den, dagen då man skadar sig.
 
 
Eftermiddag den 7e mars. En fridfull kisspaus ovetandes om vad som väntade. 
 

 Det var en nästan helt vanlig dag. Jag åkte skidor som alla andra dagar, var i Chandolin på en 3-stjärnig tävling och hade det väldigt bra med finfolk runt om, sol och ett roligt tävlingsåk framför mig. Så blev det inte riktigt. Jag åkte fel till start och kom sent, hann inte ens ta mig dit jag tänkt att jag skulle starta utan valde på start att ta en annan linje och safea mig ner. Jo tack, det gick ju bra. Det är det jag menar, dagen kan komma när som, man kan inte styra över när eller hur. Inte ens så ont gjorde det, men jag visste direkt att där gick benet och knät av, man känner det och så lät det som att någon knäppte med tungan i gommen. SNAP SNAP. Efter en timmes väntan på helikopter kom dagens höjdpunkt i alla fall. Att åka i vinschen under helikoptern när man är på morfin, det är cirka cirkularis den roligaste berg och dalbanan någonsin.

 I väntan på helikopter: I gott mod skulle jag ändå säga.
 Världens bästa heli-snubbar som var generösa med drogerna. 
 Det där himla benet. 

 Men hur kul den än var att åka helikopter så kommer man till faktumet att nä. Man kan inte längre göra det man helst av allt vill – åka skidor, och kommer inte kunna göra det på ett hyffsat bra tag heller. Och det mina vänner små, det är INTE KUL. Det suger. Att behöva be om hjälp med minsta småsak, att inte kunna hänga med på allt man vill hänga med på, att inte riktigt veta vad som är skadat och vad som ska göras, ovissheten, väntan, tomheten. Det är okul.

 Ha dom här vid sin sida på sjukhuset. Det är kul!
 
Att ha Ella som kryck-kompis, det är också en typiskt bra sak! 

 Sen tänker man på att det hade kunnat hända mycket värre saker. Det är bara ett ben och det kommer läka och när det är läkt kommer bergen att finnas kvar, dom kommer inte gå någonstans (inte jag heller just nu). Jag är inte den första som skadar mig och inte den sista, och i det stora hela är det en väldigt liten skitsak, men för mig just nu är det ungefär hela världen.

Nu gäller det att jobba med happy thoughts, läsa töntiga qoutes som benkompanjonen nr1 Julia Levin skickar. Hon har ju förresten brutit sitt ben två gånger och dragit korsbandet och är tillbaka!! Julia, nu får du skärpa dig, du har bara ett ben och ett knä….. För saken är ju den, att av allt som man går igenom så är jag övertygad om att det finns massa att lära och ta med sig även om det ibland är jobbigt. För det får vara jobbigt. För att sen efteråt ta tag i sig själv och göra något bra av det. Det ska jag göra, något bra av detta.

 En gnuggis som påminner benet om vad det är som gäller...
 Och en magväska som gör livet med kryckor väldigt mycket enklare. 

Och det är lyx att kunna få ha alla dessa fina människor och berg jag har runt om mig ska ni veta! 

 
 

 

 
 
 
 
 
 

Denver till San Fransisco EP 1

Detta är den första episoden av vår tre månader långa husbilsroadtrip från Denver till San Fransisco. Första månaden snurrade vi omkring i Colorado. Se och njut med ett glas rötjut!
 

Denver till San Fransisco EP 1 - Freeride